Redan under antiken kände man till camera obscura-fenomenet. Ljus, som passerar genom ett litet hål i väggen på ett mörklagt rum återbildar en uppochnervänd bild på den motsatta väggen. Nu heter ett mörkt rum på latin camera obscura och det är detta uttryck, som senare förkortats till kamera rätt och slätt. Principerna för camera obscura-fenomenet har varit kända mycket länge. Aristoteles kände till det, forskare använde det under medeltiden för astronomiska ändamål, och i början av 1500-talet tycks kännedomen om hålkameran bli allmän i Italien. Då omnämns det också som ett sätt att avbilda jordiska ting och inte bara himlakroppar. Leonardo da Vinci beskrev fenomenet i sin Codex Atlanticus, bl. a. som förklaring till bildens uppkomst i ögat. Den likaså italienske fysikern Giambattista della Porta var däremot troligen den förste, som föreslog användandet av en konvex lins i camera obscura. I en utgåva av hans Magia Naturalis, som utkom 1589 i 20 band, påpekar han att i detta fall blir bilden mycket tydligare.
Under 1600-talet utvecklades konstruktionen till att bli en portabel ritkamera, ofta utförd som ett tält som bars från plats till plats. Nästa steg var mindre modeller, som konstnären själv kunde bära. I Magia Universalis, som utkom 1657, beskrev den tyske matematikern Kaspar Schott en liten lådkamera, bestående av två i varandra inskjutbara lådor, där bilden projicerades på den bakre gaveln. År 1676 beskrev en annan tysk matematiker, Johann Sturm, en bärbar camera obscura med en inbyggd spegel, som reflekterade bilden mot en halvgenomskinlig skiva i kamerans tak. Under 1700-talet blev sådana kameror rätt vanliga, då de användes som ritinstrument för att avbilda verkligheten tvådimensionellt.
Den svenske kemisten Carl Wilhelm Scheele experimenterade under 1770-talet med silversalter. Han fastslog att orsaken till att de mörknade var att klorsilver under ljusets inverkan sönderfaller i silver och klor, och att svärtningen därför orsakas av de små silverkornen. Hann fann också, att klorsilvret var lösligt i ammoniak, men inte det rena silvret. Scheele och schweizaren Jean Senebier upptäcte också att ljusspektrats blå och violetta deler påverkar silverkloriden mest. Grunden till fotokemin var alltså redan lagd före år 1800, men ingen av dessa vetenskapsmän använde sina upptäckter i samband med fotografin. Den förste som gjorde det var den engelske keramikern Thomas Wedgwood.
Wedgwood indränkte papper eller läder med silvernitratlösning för att få det ljuskänsligt. Genom att ovanpå detta papper placera växtblad, insektsvingar eller genomskinliga glasmålningar fick han "negativa" bilder av dessa föremål. Men eftersom han inte kände något sätt att bli av med de kvarvarande silversalterna mörkade bilderna totalt, om de fick ligga framme i ljus. Wedgwood redogjorde för sina experiment tillsammans med den kände kemisten Humphry Davy i Journals of the Royal Institution år 1802.
Den förste som lyckades få fram hållbara fotografier var fransmannen Joseph Nicéphore Niepce. Efter att ha experimenterat med diverse ljuskänsliga substanser kom han fram till en metod, som fungerade. Om en tennplåt belades med ett tunt skikt av syrisk asfalt kunde man få kopior av etsningar genom att göra dem genomskinliga med olja och sedan placera dem i kontakt med plåten i starkt ljus. Asfalten härdades på de belysta ytorna men förblev mjuk på de områden av plåten som skyddades av etsningens linjer. Om asfaltbilden sedan utsattes för en etsande vätska skyddar asfalten de under den liggande plåten från angrepp, medan de blanka metallpartierna etsas. Med hjälp av dessa experiment, utförda omkring 1822, fick han direkt fram tryckplåtar. På sommaren 1827 placerade han en kamera med en preparerad plåt i och exponerade den i åtta timmar. Motivet, som var utsikten från hans arbetsrum, framträdde svagt på plåten. Detta fotografi är troligen det äldsta bevarade fotografiet.
Niepce arbetade vidare tillsammans med konstnären, teatermålaren och det så kallade dioramats skapare Louis Jaques Mandé Daguerre, från 1829 till hans död 1833. År 1837 hade Daguerre fått fram en fungerande metod, som byggde på jodsilvers ljuskänslighet. Genom att en plåt, belagd med ett tunt skikt jodsilver, framkallades med kvicksilverångor krävdes en mycket mindre exponeringstid, ned till 10 minuter i starkt solsken. Plåten fixerades med en stark saltlösning. Daguerres upptäckt kungjordes utan närmare detaljer den 7 januari 1839. Först den 19 augusti samma år, sedan Frankrikes regering erbjudit honom ett årligt underhåll, lät han publicera uppfinningen i detalj. Metoden patentsöktes endast i England, i övrigt "gavs den åt hela mänskligheten". Metoden krävde till en början så långa exponeringstider att porträtt var uteslutna, men år 1840 visade den engelske läraren John Goddard att plåten kunde göras avsevärt mer ljuskänslig om den behandlades med både brom och jod. Dessutom tillkom nya ljusstarkare objektivkonstruktioner, bl. a. av J. Petzval. Detta bidrog till att exponeringstiden kunde förkortas så mycket att porträtt blev möjliga. Men daguerrotypen led av många brister: bilderna liknade speglar, och kunde bara betraktas ur vissa vinklar. Dessutom blev de spegelvända, och värst av allt, de gick inte att mångfaldiga. Trots detta blev metoden populär i Europa och i USA, förutom i England, där den bevakades av Daguerres licensinnehavare R. Beard. Mot slutet av 1850-talet hade den dock spelat ut sin roll.
William Henry Fox Talbot var en engelsk vetenskapsman som oberoende av de franska uppfinnarna löste problemet med att fotografera. 1834 började han experimentera med klor- och bromsilverpapper för att framställa negativa kontaktkopior, "photogenic drawings", av löv, spetsar och andra föremål. I augusti 1835 lyckades han framställa negativa bilder av sitt hem, Lacock Abbey, med hjälp av små kameror. Efter att ha börjat syssla med annat blev han förvånad när han i början av januari 1839 nåddes av nyheten om Daguerres uppfinning och lät tillkännage sin egen inför Royal Institution i London den 25 januari samma år. Han publicerade sedan en detaljerad beskrivning den 20 februari, och kom därmed egentligen före Daguerre.
Talbots metod var dock ännu inte redo att användas praktiskt, eftersom det krävdes flera timmar långa exponeringstider innan någon bild framträdde på papperet. I september 1840 upptäckte Talbot däremot att ett papper, som endast exponerats en kort stund och inte hade fått någon synlig bild, kunde framkallas i gallussyre- och silvernitratlösningar. Den osynliga, latenta bilden framkallades till ett negativ som sedan kunde kontaktkopieras med ett annat papper, och på så vis kunde man få en positiv rättvänd bild. Fixeringen skedde med natriumtiosulfatlösning. Resultaten blev mycket bra, och Talbot döpte sin metod till kalotypi-processen. Den blev populär bland amatörfotografer under många år, eftersom den inte krävde så mycket utrustning och så omständliga förberedelser som daguerrotypin. Dessutom kunde man kopiera sina bilder i flera exemplar, och den var allmänt sett billigare.
Det förekom också torrkollodiumplåtar. Dessa behandlades med äggvita (albumin) eller andra ämnen för att bevaras, men de var mycket okänsligare, och användes i stort sett bara av landskapsfotografer. Dessa slapp då det portabla tältet, och för dem spelade 10-20 minuters exponeringstid ingen större roll.
George Eastman började sin fotografiska karriär som torrplåtsfabrikör. År 1880 hade han blivit en av de största i USA, och år 1885 introducerade han ett pappersnegativ i rullform. Rullarna var belagda med en känslig gelatinemulsion och kunde användas i rullkassetter, som passade till plåtkameror. 1888 introducerade han sin Kodak-kamera, och 1889 kom rullfilmen med celluloidbas istället för papper. Rullfilmen innebar det slutliga genombrottet för amatörfotografin, bl. a. genom Kodak-kamerans servicesystem, "tryck på knappen, så gör vi resten!". 1894 kom rullfilmsspolarna även i en version som kunde laddas i dagsljus; tidigare hade man varit tvungen att ladda kameran i mörkrum. Rullfilmen fick även ett annat användningsområde: en assistent till Edison, W. K. L. Dickson, använde den nya filmen till Edisons kinematografiexperiment. Han delade den 70 mm breda filmen på mitten och perforerade den. Bildformatet på den 35 mm breda filmen blev ca. 18*24 mm, med fyra perforeringar per ruta. På så vis gav rullfilmen upphov till både kimematograffilmen och småbildsfotografin.
De nya, pankromatiska emulsionerna medförde att färgfotografering för första gången blev praktiskt tillämplig. Metoderna var till en början omständliga, man fick exponera ett motiv tre gånger på tre plåtar genom filter i de tre grundfärgerna, för att till slut passa ihop dem till en bild. Men 1907 introducerade Lumière i Lyon Autokromplåten, i vilken färgfilterna låg som ett raster av blå, gröna, och röda mikroskopiska stärkelsekorn över hela den pankromatiska plåten. Den krävde dock, p. g. a. att rastret slukade ljus, oftast exponeringstider på flera sekunder. Plåtarna framkallades i en omvändningsprocess och visades i en vanlig projektor. Agfa tillverkade liknande plåtar, Agfacolor. Dessa hade dock en bättre färgmättnad och blev mer poulära.
Så kom den första riktiga färgfilmen, Kodaks Kodachrome, 1935. Efter att först ha sålts som 8 och 16 mm smalfilm kom följande år en 35 mm småbildsfilm. Agfa svarade med sin Agfacolor-Neu, även den en färgdiafilm, samma år. Den moderna färgfotografins epok hade kommit. Kodacolor, en process för framställning av färgkopior från färgnegativ, presenterades år 1942.
Småbildskassetten fick den första förbättringen sedan 1930-talet 1983; då införde Kodak DX-kodningen. Den innebär att kameror som är anpassade till DX-systemet kan avläsa filmkänslighet, antal exponeringar m.m. direkt från kassetten. Dessutom förenklar den kopieringen för laboratorierna eftersom de kan avläsa vilken film som kopieras genom inkopierade mönster i filmkanten.
Amatörfotografin på 1990-talet utförs med små helautomatiska kameror, på negativa färgfilmer som framkallas och kopieras i maskiner. Inom en snar framtid kommer också den sista utposten att falla - själva silverfilmen. Idag finns stillvideokameror som ger acceptabla bilder på diskett för utskrift på färglaserskrivare. Snart kommer fotografin att göras helt utan film - kanske med undantag för entusiaster - med stark anknytning till datorer. Bildlagringen kommer kanske att ske på t. ex. läs- och skrivbara CD-skivor. Men hur det blir med detta får framtiden utvisa. I följande kapitel kommer jag att fortsätta redogöra för en del av all den fotografihistoria, -teknik, -fysik och -kemi som världen redan känner.
Gå till Kapitel 2
